Journalistens etiska dilemma – det som inte bör publiceras

Min grundvärdering i den här frågan är: ”innocent until proven guilty” – alltså att alla är oskyldiga tills domen fallit, och de bör behandlas därefter. Det är inte journalistikens roll att döma människor, de ska rapportera på ett oberoende sätt utan att ta ställning, och för detta krävs inte utlämnande av privata detaljer.

I vårt samhälle är det rättsväsendet i form av polis och domstol som bedömer om en person är skyldig, och även vad som är intressant att berätta om saken. Om polisen bedömer att viss information inte ska berättas om är det enligt min mening inte rätt av journalister att skriva om det.

Journalistikens roll är att granska, visa sanningen och publicera det som är av allmänt intresse, inte att hänga ut och smutskasta. Visst är det få som avsiktligt ägnar sig åt det sistnämnda, men trots det hamnar många människor som ännu inte blivit dömda i media under en negativ stämpel, vilket inte hör till allmännhetens intresse. Jag tror att det går att publicera relevant information på ett sätt som inte röjer personens identitet utan bara de detaljer som kan vara av intresse för artikeln. Det går att skriva ut personens ålder, civilstatus, sexuell läggning och religion utan att det blir personligt. Men här är det förstås en fråga om ifall religionen eller liknande är relevant och om en sådan kategorisering skadar den aktuella gruppen. I den frågan anser jag att det är av allmänt intresse att veta vilka större grupper inblandade personer hör till. Om personen är man eller kvinna funderar vi inte länge innan vi tillkännager, och inte heller ålder eller hemstad – vilket i vissa fall kan vara lika kategoriserande som att berätta om religion.

En representant för Aftonbladet uttalar sig i radioprogrammet ”Medierna” från 31:a januari 2009 och försvarar deras beslut om att publicera mest av alla medier i Sverige i det omdiskuterade fallet med den mördade homosexuella mannen. Han säger att det är bättre att publicera än att undanhålla, för det som undanhålls kommer att verka misstänkt, som att det faktiskt har något att göra med motivet till mordet. Men då ställer jag mig frågan om det gäller även annat, om jag tex låter bli att publicera en persons hårfärg eller klädstil, tror läsaren då att det kanske har något att göra med brottet? Att det som utelämnas skulle bli aktivt saknat av läsaren känns som en överdrift och en dålig ursäkt för att publicera saftiga detaljer i skvallerpressen. Det är snarare så att det som nämns blir mer misstänkt eftersom någon värderat det som tillräckligt viktigt för att nämna.

Pressforskaren Stig Hadenius som hävdar att media borde publicera namn på missänkta personer tidigare för att undvika att fler brott begås. Men jag undrar då varför inte polisen själva går ut med den informationen på samma sätt om det nu är ett effektivt sätt att minska brottsligheten. Jag tror att polisen har sina skäl och att uthängning leder till mer överdriven misstänksamhet och mer ogrundat skvaller. Det finns exempel på fall där polisen gått ut med vädjan till allmänheten att komma med uppgifter ifall de sett den misstänkte, och då samtidigt gått ut med bild på densamme. I dessa fall har otaliga uppgifter kommit in, varav de flesta är lösryckta misstankar mot oskyldiga människor som blivit svartmålade på grund av rykten.

Om jag var ansvarig utgivare för något skulle jag inte tillåta publicering av något som kan identifiera inblandade personer förrän dessa är dömda. Fram till dess skulle jag porträttera personerna med alla möjliga kategorieseringar utan att lägga värdering vid dessa, samtidigt som jag håller mig uppmärksam på ifall större vikt läggs på vissa typer av information som exempelvis etnicitet eller religion. Mitt mål skulle vara att förmedla situationen – inte personerna.