Blogg D

Journalistik är inte bara det som återfinns i gammelmedia, inte heller räcker det att lägga till de sociala medierna, eftersom journalistik är beroende av samhället. Det är ett ömsesidigt beroende mellan  skribent och läsare, samtidigt som gränsen dem emellan suddats ut och rollerna ibland blivit ombytta.
När samhället förändras påverkas också journalistiken, eftersom den på sätt och vis är samhällets röst och en spegel. Detta syns tydligt om man betraktar journalistiken genom tiden. Då ger den en tydlig bild av vad som var viktigt, hur det framställdes och i vilket syfte.
Journalistik är ingenting som uppfunnits, det har snarare växt fram ur ett behov och ett intresse hos folket. Därför är det just dessa drivkrafter som bör styra utvecklingen.

Med detta i åtanke är det absurdt att förvänta sig att journalistiken ska vara densamma när du avslutar din yrkeskarriär, som när den inleddes. Utvecklingen har sin obönhörliga gång och att kämpa emot tjänar ingenting till. Trots detta tycker jag att även motståndet till utveckling fyller sin funktion, eftersom samhället själv har ett visst motstånd till det nya. En återhållsamhet som på ett sunt sätt räddar oss från de mest dumdristiga utvecklingssprång. I samhället finns alla typer av människor som kräver en journalistik som passar dem, även de gamla som vill ha sin gammelmedia i det skick de är vana vid.

Det har blivit svårt att dra en tydlig gräns mellan gammelmedia och sociala media, eftersom bägge tenderar att dra  sig åt den andras håll. Samtidigt är det inte heller nödvändigt med en sådan gräns, eftersom kategorierna inte fyller någon funktion. Riktlinjer för pressetik och liknande varierar ändå, och ansvaret för gränsdragningen ligger till största del hos läsaren. Vi kan själva välja hur vinklad information vi vill ha, och vems åsikter vi vill läsa. En frihet som gör journalistiken mer och mer till läsarens marknad. En förändring som  gammelmedia är tvungen att anpassa sig till, vare sig de vill eller inte.

Därför anser jag att det är upp till respektive media att göra sin bedömning av vad som ska publiceras och på vilket sätt. Att FNC följde republikanerna på det sätt de gjorde var ett val från deras sida, som i sin tur påverkar deras trovärdighet och deras varumärke på lång sikt.

Angående framtiden tror jag därför att den för journalistikens del kommer att följa hack i häl med resten av samhällets utveckling, och vi kommer aldrig att sluta behöva och vara intresserade av journalistiken, den kommer bara att finnas i andra former, och det är upp till journalisterna att anpassa sig.

Ny journalistik är nyansernas journalistik

Skildring av en viktig epok i Sverige

I boken ”Lasermannen – en berättelse om Sverige” skildras det tidiga 90-talet och den plötsliga våg av främlingsfientlighet och våld som svepte över landet i samband med en förvirrad mans upprepade attentat mot människor som han ansåg inte hörde hemma här. Gärningsmannens berättelse står i centrum för den spiral av händelser som skakade om Sverige och på allvar öppnade debatten kring landets invandringspolitik. Vid sidan om finns partiet Ny Demokratis något röriga inslag i riksdagen och även berättelser från människor och organisationer som påverkades av det spirande hatet och våldet som utspelades under några månader i Sverige.

Samtal med de inblandade som grund 

Författaren och journalisten Gellert Tamas gjorde ursprungligen ett reportage för TV med erkännandet från den dömde John Ausonius i häktet och samtidigt även över 40 timmar av intervjuer med honom för att spegla hans syn på saken. Detta, i kombination med omfattande grävande arbete och samtal med många av de inblandade personerna, ligger till grund för en mycket detaljerad historia om allt från personernas bakgrund och uppväxt till utredningens detaljer och våldets konsekvenser.

Ny journalistik 

Berättelsen är ett typiskt exempel på sk. Ny journalistik (New Journalism), eller att skriva reportage på ett skönlitterärt vis. Den är helt och hållet baserad på verkliga händelser och grundliga intervjuer för att på ett livfullt sätt kunna återge alla nyanser och detaljer. Med en blandning av återblickar, varvade med historik och dokumenterade händelser växer bilden fram, och även en känsla förmedlas av ett folk i skräck och maktlöshet.

Skönlitterärt upplägg med faktainslag 

När gärningsmannen John Ausonius historia berättas finns korta inslag från bland annat journaler hos de psykologer han besökte för att understryka den faktabaserade grund berättelsen vilar på. Senare återges även sådant som polisens dokumentation med noggranna klockslag och detaljer. På så vis återfinns fakta insamlat från alla berättelsens hörn och vinklar vilket ger en något objektiv ton, samtidigt som många delar har värderingar och tydligt framhålls som skrämmande.

Deckarspråk med journalistikens fakta 

Boken ger ett intryck av skönlitteratur och är på många vis mycket lik de flesta deckare i dagens bokhandlar, men detaljrikedomen håller läsaren kvar i verkligheten. För mig är detta litterär journalistik eftersom det är skrivet som vilken deckare som helst, men bakom orden finns samma insamlade material som skulle kunna ligga till grund för vanlig journalistik. En stor skillnad mellan typerna är mängden detaljer som återges, som namn, platser, tankar och åsikter eftersom dessa ofta undanhålls av etiska anledningar i vanliga fall. Dessa kan också i det skönlitterära fallet ändras utan att skada innehållet, därför att de egentligen inte har med den röda tråden att göra. Att hitta på eller ändra i något som påstås vara sanning är kontroversiellt, men enligt min mening inte fel så länge som andemeningen med berättelsen finns kvar. För min upplevelse, och för det jag tar med mig från boken, är det irrelevant vilken gata som besöktes eller vem som sa vad – så länge som jag är medveten om att allt inte nödvändigtvis är renaste sanning.

En viktig genre som förmedlar budskap och känslor 

Den här typen journalistik är viktig i dagens samhälle för att förmedla budskap och nå ut med mer än bara fakta och rubriker. Som sin egen genre inom journalistiken tycker jag att denna är undantagen kravet på grundlig källkritik och andra etiska dilemman, precis som en krönika eller recension är tillåten att vara subjektiv och utan tydliga källor kan Ny journalistik få vara ett sätt att återge en annan version av verkligheten.

Anette Önerud

Stockholm april 2012

Journalistens etiska dilemma – det som inte bör publiceras

Min grundvärdering i den här frågan är: ”innocent until proven guilty” – alltså att alla är oskyldiga tills domen fallit, och de bör behandlas därefter. Det är inte journalistikens roll att döma människor, de ska rapportera på ett oberoende sätt utan att ta ställning, och för detta krävs inte utlämnande av privata detaljer.

I vårt samhälle är det rättsväsendet i form av polis och domstol som bedömer om en person är skyldig, och även vad som är intressant att berätta om saken. Om polisen bedömer att viss information inte ska berättas om är det enligt min mening inte rätt av journalister att skriva om det.

Journalistikens roll är att granska, visa sanningen och publicera det som är av allmänt intresse, inte att hänga ut och smutskasta. Visst är det få som avsiktligt ägnar sig åt det sistnämnda, men trots det hamnar många människor som ännu inte blivit dömda i media under en negativ stämpel, vilket inte hör till allmännhetens intresse. Jag tror att det går att publicera relevant information på ett sätt som inte röjer personens identitet utan bara de detaljer som kan vara av intresse för artikeln. Det går att skriva ut personens ålder, civilstatus, sexuell läggning och religion utan att det blir personligt. Men här är det förstås en fråga om ifall religionen eller liknande är relevant och om en sådan kategorisering skadar den aktuella gruppen. I den frågan anser jag att det är av allmänt intresse att veta vilka större grupper inblandade personer hör till. Om personen är man eller kvinna funderar vi inte länge innan vi tillkännager, och inte heller ålder eller hemstad – vilket i vissa fall kan vara lika kategoriserande som att berätta om religion.

En representant för Aftonbladet uttalar sig i radioprogrammet ”Medierna” från 31:a januari 2009 och försvarar deras beslut om att publicera mest av alla medier i Sverige i det omdiskuterade fallet med den mördade homosexuella mannen. Han säger att det är bättre att publicera än att undanhålla, för det som undanhålls kommer att verka misstänkt, som att det faktiskt har något att göra med motivet till mordet. Men då ställer jag mig frågan om det gäller även annat, om jag tex låter bli att publicera en persons hårfärg eller klädstil, tror läsaren då att det kanske har något att göra med brottet? Att det som utelämnas skulle bli aktivt saknat av läsaren känns som en överdrift och en dålig ursäkt för att publicera saftiga detaljer i skvallerpressen. Det är snarare så att det som nämns blir mer misstänkt eftersom någon värderat det som tillräckligt viktigt för att nämna.

Pressforskaren Stig Hadenius som hävdar att media borde publicera namn på missänkta personer tidigare för att undvika att fler brott begås. Men jag undrar då varför inte polisen själva går ut med den informationen på samma sätt om det nu är ett effektivt sätt att minska brottsligheten. Jag tror att polisen har sina skäl och att uthängning leder till mer överdriven misstänksamhet och mer ogrundat skvaller. Det finns exempel på fall där polisen gått ut med vädjan till allmänheten att komma med uppgifter ifall de sett den misstänkte, och då samtidigt gått ut med bild på densamme. I dessa fall har otaliga uppgifter kommit in, varav de flesta är lösryckta misstankar mot oskyldiga människor som blivit svartmålade på grund av rykten.

Om jag var ansvarig utgivare för något skulle jag inte tillåta publicering av något som kan identifiera inblandade personer förrän dessa är dömda. Fram till dess skulle jag porträttera personerna med alla möjliga kategorieseringar utan att lägga värdering vid dessa, samtidigt som jag håller mig uppmärksam på ifall större vikt läggs på vissa typer av information som exempelvis etnicitet eller religion. Mitt mål skulle vara att förmedla situationen – inte personerna.

Blogguppgift 1

De nyhetsartiklar jag har valt är:

(Anders Borg om sin boränta) nr1
http://www.dn.se/ekonomi/sa-hog-ar-anders-borgs-boranta
http://www.expressen.se/ekonomi/har-avslojar-finansministern-sin-ranta/

och

(Tysklands president avgår) nr2
http://www.dn.se/nyheter/varlden/tysklands-president-vantas-avga

Min första tanke kring varför nr1 blivit publicerad är att den är intressant för den allmänna befolkningen som vill veta vilka typer av personer som styr landet. Samtidigt är det ett affärsmässigt drag från tidningens sida att publicera "skvaller", vilket säljer fler lösnummer. Som samhällsinformation och public service betraktat tycker jag att den har ett lägre värde eftersom nyheten inte direkt påverkar samhället, utan snarare trovärdigheten hos en person som i sin tur påverkar. Eftersom Sverige är en demokrati och folket är de som avgör vilka politiker som har makten, blir det intressant att veta hur en finansminister hanterar sin egen ekonomi - därför att det påverkar hans fortroende för fortsatta arbete.

I sin artikel säger Bengt Johansson att det i huvudsak finns två föreställningar som styr nyhetsurvalet: det man tror att publiken vill ha, och det man tycker att publiken ska få. Förenklat kan detta ses som lösnummersäljande och public service. Utav dessa faller nyheten om Anders Borg in under båda på olika sätt. Skvallervärdet att en känd person inte har koll på sin ekonomi säljer, och när det sedan handlar om en förtroendevald politiker med ansvar för Sveriges ekonomi blir det plötsligt av allmänt intresse och bör publiceras för samhällets och demokratins skull.

Samtidigt är det intressant att titta på rubriksättningen hos de olika tidningarna, eftersom Expressens målsättning, i högre grad än exempelvis DN, är att sälja lösnummer. Expressen anspelar på skvallervärdet i nyheten, medan DN håller en något mer neutral ton där det endast anges att där kan läsaren ta reda på Anders Borgs boränta.

Noteras kan att under den dag dessa båda artiklar publicerades på DN.se (fredag 17:e februari) var nyhet nr1 den näst populäraste, och nyhet nr2 den mest lästa. Vilket tyder på att besökarna på hemsidan faktiskt var intresserade av båda artiklarna, även om siffrorna delvis beror på att hemsidan själv valde att nyhetsvärdera dem högt och sätta dem som toppnyhet.

För att fortsätta analysen med nyhet nr2 börjar jag med ett mått på nyhetsvärde jag hört användas ett flertal gånger; att en nyhets värde avtar propotionellt med avståndet till där den publiceras. Exempelvis är det mycket mer intressant att läsa om ett brott som begåtts i staden du befinner dig i, än i andra änden av landet. Därför är det inte lika intressant med nyheter om andra länder. Normalt sett skriver inte svenska medier om tysk politik om den inte berör sverige eller är av ovanlig karaktär. I det här fallet gäller båda delarna, eftersom tyskland är en viktig handelspartner för Sverige, och det inte är varje dag en president avgår.

Bengt Johansson skriver även i sin artikel att det finns en viss skillnad i nyhetsvärdering hos olika genrer. Exempelvis tenderar medierna oftare att gå efter vad folket bör få reda på när det gäller ekonomi och politik, och mer efter vad de vill läsa om när det gäller brott eller olyckor. Om vi ser till den här tesen kan mina utvalda nyheter båda klassas som politiska och ekonomiska och nyhetsvärderingen av dem har antagligen påverkats av dessa tankar om vad som bör publiceras.

Jag tycker att detta är god nyhetsvärdering och den sistnämnda tendensen att ekonomi och politik får förhöjt värde i egenskap av nyheter som bör publiceras är ett gott tecken. Om inte så vore fallet skulle dessa tankar skulle sådana nyheter få svårt att hävda sig i dagens strida media-ström där nyheter trots allt behöver fånga läsarens intresse på något sätt för att bli läst, och genom att placera artikeln som toppnyhet gör medierna sitt bästa.